.

Torgny Lindgren - Pölsan

En sak som verkligen slog mej när jag läste var; notiserna som den här mannen skrev, var de sanna? Chefredaktören skrev ju i början att allt bara var lögn. Vårdbiträdet Linda hade stora svårigheter med att hitta Avaberget, även om hon till slut hittade rätt efter en specialritad karta. På sidan 145 frågar Linda honom om allt i notisen verkligen har funnits och får då till svar: "Nej, medgav han sen han tänkt efter en liten stund. En och annan småsak blir väl skapad ur tomma intet".

Jag blir lite nyfiken på varför han hittar på. Att han hittar på har han ju redan erkänt. Men varför? Och hur mycket är påhittat? Han kanske hittar på för att ge en ödebygd lite liv? På sida 76 står att läsa:

Det är en ödslighet, sade han, som måste befolkas, man kan inte bara lämna myrlandet och stenskravlet åt sitt öde, och tallhedarna och granskogen, hela denna ödemark. Lillåberg och Avabäck och Inreliden och Gammbrinken och Kullmyrliden. Enda sättet är att skriva dit människor. Det är vad jag velat göra hela mitt liv, skriva människor åt landskapet.

Han kanske tror att om han skriver om en levande bygd så kommer andra människor att hitta dit. Han kanske vill att folk ska flytta till glesbygden. Författaren kanske gör ett försök att få människor att flytta från städerna till glesbygden.

En sak jag inte kan förstå är varför huvudpersonen slutar skriva efter brevet från chefredaktören. Även om han inte kunde få sina notiser publicerade så kan man ju skriva dem ändå? Jämför det med dagens alla bloggar. Hur många olästa bloggar finns det inte? Jag skulle gissa på att de är ett par stycken. Man behöver ju inte alltid skriva för andra, man kan ju skriva för sej själv.

Något annat som det skrivs väldigt mycket om är pölsa. Varför kan man fråga sej? Författaren kanske själv tycker att pölsa är en mycket god maträtt och vill att fler ska smaka? Och därför har han då skrivit en bok om den. Om det nu skulle vara det centrala budskapet i boken så tror jag att författaren har misslyckats totalt! Jag kommer iallafall aldrig att smaka pölsa efter att ha läst boken. Tidigare visste jag att det var inälvsmat men att det var så här vidrigt hade jag ingen aning om.

Sen finns det ju en historia i boken också, om Lars Högström som tidigare varit sjuk i lungsot men som numera är immun (fast det visar sej sen på slutet att han inte alls är det). Robert Maser, en tysk politiker och krigsförbrytare som flytt undan sitt straff från andra världskriget, han är dömd till döden. De bor båda två hos Eva Marklund, vars man är inlagd på sanatorium då han är tuberkolossjuk. Där finns även Bertil som man inte får något riktigt grepp om. Det är genom Lars och Robert vi får lära oss allt om pölsan, då de åker runt i bygden och smakar av de olika pölsorna som gör i olika områden.

Men det känns inte som att själva historien är det centrala i boken, utan människorna, de dit skrivna människorna som ger ödebygden ett liv.

För dej som inte fattat det så skulle vi skriva om det centrala budskapet i boken.

Ha det bäst!